Ålderns höst

När man är ung till åldern är livet oändligt långt. Men ju äldre vi blir desto mer känner vi att döden inte är så långt borta. Bevis på detta är när vi börjar bestämma hur många år till vi kommer att leva.

Fram tills jag var 59 hade jag bestämt att jag skulle bli minst 120 år. Tanken kändes inte orimlig med tanken på min hälsa och min längtan att leva. Men så kom oktober 2005 och med den kom jag också att råka ut för en höftskada. Att kotor kan hamna på sniskan när man tränar Aikido är inte onormalt, det är enkla skador som man kan åtgärda genom att ta hand om kroppen med hjälp av Shiatsu. Gör man det redan på träningen kommer kotorna på plats ganska fort. I bland kan en kota inte vilja komma tillbaka till sin rätta plats och då är det bra att gå till en kiropraktiker, en naprapat eller en osteopat.

När man tränar har man en idrottssförsäkring som, i bästa fall, kan betala tillbaka läkarkostnaderna. Försäkringen betalar hela läkarkostnaden från läkare som är anslutna till Landstinget och bara en bråkdel av kostaden om man går till läkare utanför systemet. Detta villkor startar en del ekonomiska problem om skadan är svår att åtgärda med enkla kunskaper. Det visar sig att majoriteten av naprapater och kiropraktiker anslutna till Landstinget är av den softa sorten, dvs. de vågar inte ta i när det krävs och börjar bete sig som vanliga husläkare. De rekommenderar vila, mediciner och avhållsamhet från allt som har med idrott att göra. Och de med bättre kunskaper och som kan hjälpa dina skador är de som Landstiget ratar. Vi har också en del naprapater och kiropraktiker som är både och. Vi kan säga att de är halvgodkända av Landstinget som fullvärdiga människor som kan ta hand om din skada. Därför är de anslutna till Landstinget på villkoret att bara ett fåtal patienter får betala Landstingstaxan, och varje patient får utnyttja denna välgörenhet max fyra ggr per år. Sedan är det vanliga taxan som gäller 400 kr +-50 kr beroende på deras renommén.

Jag gick till min husläkare som skakade på huvudet och sa att hon inte kunde hjälpa mig, men att det fanns medicin mot muskelvärk. Hon gav mig, ändå, en remiss till en kiropraktiker som var halvansluten till Landstinget. Hon tyckte att felet låg korsryggen och hon började vrida och bända på min kropp. Efter den behandlingen kändes lite bättre i kroppen. Efter fyra behandlingar hade fortfarande jag ont men kunde gå ganska normalt så jag beslöt att ta det lugnt med treäningen och låta kroppen återhämta sig.
Sommaren började närmar sig och min kropp mådde sämre än någonsin. Nu kändes som om höftkulan var det som var skadad och började bli rädd. Det var flera idrottsmänniskor som jag kände som hade fått operera höftkulan när de var kring de 60, och nu var det min tur. Kunde läkarna jag mötte haft rätt när de sa att man måste lägga av med träningen medan kroppen är hel? Men nu handlade det om mig. Jag kunde inte ge upp så lätt. Jag hade inte tränat under så många år förgäves, livet kan inte ta slut så här. Det vore för grymt annars. Ett helt liv av träning till ingen nytta!
Så kom hösten och en ny träningstermin skulle starta. Min kropp hade gett upp. Mina ben vägrade gå. Sova gick inte heller, hur jag än låg skrek mina ben till av smärtan och i bland domnade de bort. Nu var det dags för en ny läkaromgång.

Precis som första gången skakade min husläkare på huvudet och hänvisade till mediciner. Företagshälsovården gjorde detsamma. Nu skulle jag på egen hand leta efter någon som kunde hjälpa mig och startade med de Landstingssanslutna.

Den förste kiropraktiker, från en känd idrottsskadeavdelning dömde de ut mig till ett handikappat liv. En man i 60 årsålder med ett ben kortare än det andra och som hade tränat sedan han var nio år måste inse att kroppen inte orkar hur länge som helst, tyckte han. Mina höftskador måste vara slitningar i skelettet från mångårig träning och han gav mig två alternativ; att sluta träna och ta medicin mot mina smärtor resten av mitt liv eller så kunde bli stelopererad med risk att aldrig mer kunna gå.

Som tur är är mina kunskaper om kroppen lite bättre än deras och visste att någonstans måste det finnas någon som kunde åtgärda min skada.

Nu kunde inte stabilisemanget hjälpa mig längre och jag hade inget att förlora på att prova nya vägar. Jag sökte en kinesisk akupunktör som genast såg att jag hade en muskelinflammation i sätesmusklerna. Det räkte med en behandling för att jag skulle känna mig som en människa igen. Akupunktören tyckte att 380 kr inte var så mycket pengar och gav mig en ny tid. Detta upprepade sig några ggr och min kropp upplevde ingen förbättring sedan första behandlingen. Efter fem ggr sa jag nej till en sjätte gång och han blev förvånad över att jag inte ville fortsätta med behandlingen. Men han var snäll också för efter andra behandlingen frågade jag honom om han visste om någon som kunde rätta på benlängden och han rekommenderade en naprapat som var vän till honom.

Nu började hända saker. Denna naprapat var duktig, hon kunde se var problemet var och försökte rädda min kropp från gåstolen. Efter en behandling visade det sig att hennes metod inte räckte till och hon rekommenderade en kollega från samma klinik. Hon visste hur man drar ut ett ben och hur man släpper låsningar från höften. Efter tre behandlingar hos henne var jag som på nytt född. Visst kändes lite grann i korsryggen när jag låg i sängen när jag skulle sova, men jag kunde stå upp rakryggad och gå som aldrig förr. Min naprapat tyckte att en nerv i korsryggen måste vara i klämd och hon ville att jag skulle skaffa en remiss till magnetröntgen för att kunna se var felet var.

Remissen måste sökas hos min husläkare eller företagsläkaren för att inte bli ruinerad. Remiss från min naprapat går på över tusen kronor.
Ringer till min husläkare som tycker att magnetröntgen är en för dyr historia och att jag ska ta antiinflammatorisk medicin. Jag protesterar och kräver remissen till röntgen varpå hon skickar ett e-mail till apoteket med ett recept på medicinen Orudis Retard. Nu går jag till företagshälsovården och frågar efter en remiss till röntgen. Doktorn ville ta en titt på mig innan hon bestämde sig för att ge mig remissen. Efter ett besök hos doktorn skrev hon en remiss till UAS men samtidigt tyckte hon att jag borde ta medicinen som husläkaren ordinerade mig.
Jag gjorde som hon sa och hämtade min medicin. Jag skulle ta en kapsel varje kväll före läggdags under minst 10 dagar. Varken min husläkare, läkaren som gav mig remissen, eller apoteket varnade för vilka biverkningar jag kunde råka ut för. Efter några kapslar gav mig denna medicin dödslängtan. Jag ville inte leva leva. Jag och jag, det var min kropp som hade gett upp. En enorm depression höll mig fast i sitt grepp. Ville inte gå och lägga mig av rädslan att inte vakna mer. Det var som i filmen "Alien". Någonting växte inom mig och nu försökte det något komma ut genom min bröstkorg. Smärtorna jag hade när mina ben inte lydde var ingenting mot vad jag fick uppleva nu. Efter nio kapslar kollade Fass på internet och blev rädd av vad som stod där om min medicin. Där fanns tre olika grupper biverkningar, alla de normala och hälften av de mindre vanliga hade drabbat mig. Slutade genast med medicinen och kontaktade min husläkare för att få en förklaring. Hon bara skrattade och sa att alla drabbats inte av medicinen så som jag gjorde. Det visade sig att patienten är ansvarig att kolla med Fass innan han/hon börjar sin medicinering. Läkaren går alltid fri från skuld. Hur kan detta vara möjligt i ett land som Sverige år 2006????
Det tog tre veckor innan livslusten kom tillbaka och nu två månader senare är värken från buken nästan borta. Det verkar som om Orudis Retard orsakade ett rejält magsår.

Nu är det roligt att träna igen!

Vad har jag lärt mig av detta? Jo, att läkarna är också människor med sina brister och begränsningar. Men läkarna erkänner sällan sina brister och de dömer hellre än frikänner. Den allmänna läkarkåren dömer oss till ett liv utan värde när de tycker att vi har passerat en viss ålder. De har sällan kunskap om hur man förebygger sjukdomar. Det framgick nu i dagarna att dagens läkare jobbar med kunskaper som är 30 år gamla. De borde inse att deras yrke är till för att rädda människor till ett bättre liv och inte till ett liv med mediciner.
Vi ska ha respekt för läkarna och deras arbete, men det är vi som har det yttersta ansvaret för våra liv. Nästa gång som en läkare ordinerar medicin borde den skriva under ett intyg på att läkaren bär hela ansvaret för biverknigarna han/hon inte informerar om.