Idag fyller jag 65 och med det är jag också nybliven pensionär.
I november och i december 2010 förlorade jag både min styvmor och min stora syster, förlust som känns så in i hjärtat. I och med detta är jag den äldste i hela min släkt. Detta innebär också att jag inte längre har en axel att luta mig emot, att jag måste behålla sorgerna inombords och gråta när jag kommer till min lilla vrå. Nu är det jag som ska svara på frågorna. Det jag inte hunnit fråga tidigare kommer jag aldrig att kunna få svar på, det finns inga kvar som kan svara på mina frågor, jag måste leva med det, precis som de som var äldst före mig, de fick inte heller svar på alla sina frågor, bara för att de blev äldst.
Det lustiga är att jag inte känner mig äldst, jag känner mig fortfarande ganska liten och väldigt hungrig på nya kunskaper, och så ska man inte känna sig när man är i toppen av hierarkin.
Nu är det en vecka sedan P och jag slutade att prata med varandra. Jag vet inte om förhållandet är kvar eller om det är bara ett minne blott. Men detta kommer att visa sig med tiden.
Mina älskade barn har slutat att prata med mig också, så dem träffar jag inte heller. Så nu har jag nått toppen av isberget alldeles ensam. Det var några få som startade klättringen med mig, det var några som tillkom under färden, det var också några som jag mötte på väg mot toppen, men den ena efter den andra antingen föll ner eller också klättrade tillbaka. Så här står jag uppe på toppen utan flagga och utan någon att dela utsikten med.
Nu gäller att välja så lite packning som möjligt och ge sig ut på nya äventyr, precis som den dagen för 45 år sedan när jag gav mig i väg från mitt hem i Spanien ut till äventyret, först till Frankrike och ett år senare till Sverige.
Som pensionär, och med halva arbetsinkomsten som pension är Sverige inte något Paradis, frågan är vart jag ska rikta näsan mot. Om det hade fungerat med P hade jag gärna stannat i detta land, men så var inte fallet, vi hade aldrig kunnat bygga ett liv tillsammans, och det var aldrig meningen att vi skulle träffas.
Som nu saken visar sig vara har jag ingen anledning att stanna kvar.
Ska jag stanna i Sverige är Norrland ett alternativ med billigare boende än södra nejder och lättare att möta sanna vänner.
Om jag inte ska stanna i Sverige väljer jag Asien. Thailand, Kina, Korea och Japan är alternativ jag har funderat på. Jag får väl se vad tiden säger om detta.
Jag slutar nu, men kommer tillbaka när jag vet lite mer om min närmaste framtid.
